Att träffa Donny

Mitt bland tufsiga håruppsättningar på unga tjejer från Södermalm, stod han. En riktig rese. Hade jag inte lagt märke till honom p.g.a. att jag kände igen honom, hade jag alldeles säkert tittat upp mot honom, och funderat över hur långt ifrån ett äkta cirkusvärde han var i längd - det kan inte vara sjukt långt bort nämligen. Vilken lång han är.

Själv uttryckte han det "..never meet your heroes" angående att träffa sina läsare. Extremt distanslöst, extremt roligt förstås.

Jag blev återigen påmind om att bloggen legat nere. Jag måste ha varit otroligt taggad på att skriva något, för det jag publicerade i natt när jag kom hem, är förmodligen det mest bajsnödiga jag någonsin har fått ur mig. Så jag väljer att ta bort inlägget och copypasta in utvalda delar till detta inlägg.

"Jag önskar alla ett stort lycka till. Främst mig själv som skall begrunda 1800-talets åtsnörpta leverne"

" en enkel bit mat för katten, husmusen eller kokerska, eller den som du står för oförrätterna"

"Jag vågar inte längre skylla de enklaste av saker på mina vänner"

"Inget krav alls på att vara folkkär eller demokratisk här. Snarare tvärtom, jag bara önskar att alla följer sig själva."

Min absoluta favorit är denna: "Framför oss spottar tjugohundratalet en skock otacksamma människor framför sig."

Jag fattar verkligen inte vad jag vill ta vägen med det här. Det spretar lite, kan man säga.
Jag skämdes verkligen när jag såg texten. Jag skäms lite nu för att jag censurerade bort det. Men det var nog bäst för alla.

Och det bara regnar rakt i ansiktet

Nå, 21:a augusti 2008 hade inte mycket kul att bjuda på. Min förmåga att vakna utvilad lagom till jobbet har helt upphört. Jag har mina intesivt grälande grannar att tacka för det. I natt, precis som alla andra nätter denna vecka, så vaknar jag flämtandes och med puls på 130. Genom väggen hör jag nåt i stil med: "Du är helt jävla dum i huvudet, fattar du det?!". Klockan står på 03.04. Jag går snällt och hämtar min musikmobil - pluggar i mig - och försöker somna om.

Det börjar bli dags att författa ett argt brev att sätta på porten.

Lägg även till att jag har halsont. Och en förmodad feber. Jag har egentligen ingen aning om jag har det, men jag var helt svettig i natt. Jag har ingen termometer i hemmet, och jag antar att det är ett sundhetstecken om man är 23.

Grädden på moset var att det mesta strulade till sig på kontoret. Jag känner hur den sträva bitterheten börjar äta sig fram inom mig. På samma sätt som Venoms symbiosiska parasit i Marvel. Var är ljusglimtarna när man behöver dem? Inte inom räckhåll, tyvärr.

Ikväll ska jag hem till pappa och äta kött. Ett trevligt avbrott i min återhållsamma diet av baljväxter och keso. Nej, riktigt så illa är det inte. Däremot har min ansträngning att vara Baywatch lagom till månadsskiftet Aug-Sep burit frukt. Jag skattar min viktnedgång till sex (6) kilo. Men någon Baywatch är det förstås inte att tala om.

Tillbaka

Har precis avslutat en löprunda på ca 30 min. Det är som att jag har varit besatt av demoner. Demoner som lämnar mig i form av svett. Det är verkligen en ansenlig mängd demoner ska jag tillägga. Måste förmodligen återställa vätskebalansen fram till första advent. Till och med Enrique Iglesias hade sagt att det där var en svettig kille.

Som ni förstår så försöker jag få bukt med resultatet av semesterns utsvävade alkoholkonsumtion. Uppskattad viktuppgång är upp emot tre kilo. Inte så mycket kanske. Fast det är besvärande att se sin kropp ändra form, från fab to flab, skulle man kunna utrycka det. Även om flab to flab är nog mer passande i detta fall.

Hur som, jag har haft en alldeles strålande semester. Allt från de djupaste minnesluckor till långsamma promenader finns att berätta om. Nåja, promenaderna är inte så roliga att berätta om, och minnesluckorna, hur mycket jag än vill, så kan jag av uppenbara anledningar inte berätta.

I Kroatien drack jag för andra året i rad en Slivovica nere på det fullständigt fantastiska utestället Varadero. En halv kopp av detta medel sätter dig på plats. Slivovica menar allvar. Its vicious.
Det är som att inta ett bakvänt lavemang. Det fina med Slivovica är att man inte minns särskilt mycket av sina tafatta försök att para sig.

Kort och gott, det vankas nya tider. Hösten kommer snart i antågande, och jag tänker inte låta den deprimerande årstiden att besegra mig. Jag ska få bukt på mitt liv. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt så. Sist var det att jag skulle inreda min lägenhet (februari 2008), och det blev inte mycket av den saken. Men nu jävlar! På sensommaren och höstens schema står; Körkort, komvux, inreda lägenheten (optimistiskt såklart), överdriven träning och själslig rening. Den sista där vet jag inte riktigt hur jag ska angripa, men det löser sig förmodligen på vägen.

Jag har även en liten uppmaning till en av de absolut finaste personer jag har träffat. Jag vill att han ska skildra sitt liv från andra sidan jorden, på blogg under det kommande (brutna) året. Deal?