Och det bara regnar rakt i ansiktet

Nå, 21:a augusti 2008 hade inte mycket kul att bjuda på. Min förmåga att vakna utvilad lagom till jobbet har helt upphört. Jag har mina intesivt grälande grannar att tacka för det. I natt, precis som alla andra nätter denna vecka, så vaknar jag flämtandes och med puls på 130. Genom väggen hör jag nåt i stil med: "Du är helt jävla dum i huvudet, fattar du det?!". Klockan står på 03.04. Jag går snällt och hämtar min musikmobil - pluggar i mig - och försöker somna om.

Det börjar bli dags att författa ett argt brev att sätta på porten.

Lägg även till att jag har halsont. Och en förmodad feber. Jag har egentligen ingen aning om jag har det, men jag var helt svettig i natt. Jag har ingen termometer i hemmet, och jag antar att det är ett sundhetstecken om man är 23.

Grädden på moset var att det mesta strulade till sig på kontoret. Jag känner hur den sträva bitterheten börjar äta sig fram inom mig. På samma sätt som Venoms symbiosiska parasit i Marvel. Var är ljusglimtarna när man behöver dem? Inte inom räckhåll, tyvärr.

Ikväll ska jag hem till pappa och äta kött. Ett trevligt avbrott i min återhållsamma diet av baljväxter och keso. Nej, riktigt så illa är det inte. Däremot har min ansträngning att vara Baywatch lagom till månadsskiftet Aug-Sep burit frukt. Jag skattar min viktnedgång till sex (6) kilo. Men någon Baywatch är det förstås inte att tala om.