Chic Chris strikes again

11.52 på P3: Nördglasögonen dödförklaras som trend.

Tack Chrisson för att du gjorde dig av med mitt eget par nördbrillor fyra veckor innan de försvann från trendkartan. En omedveten och ytterst onykter handling av den allvetande trendmogulen Chris.

Jag ser det som att du inte ville såra mina känslor med meningen "Glasögonens tid är svunnen, varför klamrar du dig fast i dåtid?".
Istället lät du dina handlingar tala. Som den störste av profeter.

"Ja, absolut, det ordnar jag"

Just snyggt. Min koncentration har återigen grävt mig en grav. Det har hänt förr och kommer förmodligen hända igen. Ni vet, man sitter i möte, och är jävligt vass första kvarten. Hugger på allt. Har tillägg hela tiden. Ifrågasätter, berömmer och förklarar.

Sen börjar mitt pubertala jag ta över. Man funderar på om någon kollega har haft sex i helgen, vem av kollegorna som har störst bröst respektive penis. Och sen när jag är mittemellan 17 centimeter penis och en D-kupa, kommer en blixt från klar himmel: ”-Skulle du kunna titta närmare på det Robster?”. ”Absolut” hör jag mig själv svara, medan jag nickar jakande.
Jag antecknar något för att tydliggöra för mina kollegor att jag tar mitt arbete seriöst. Det brukar bli en halv mening som jag kanske stryker under. Jag svär lite tyst för mig själv och bannar min sinnesnärvaros franska nonchalans som sätter i vid dessa möten.

Måndag igen, och jag har ingen aning om vad min chef vill att jag ska ha levererat till på fredag.

Flykten till New York?

Har precis införskaffat en svart t-shirt. Helt vanlig plain old t-shirt. När jag äntligen hade speglat klart mina spelande muskler så åkte plagget på. Det var som att mina nävar förvandlades till sten. Hela min appearance blev aggressiv. Jag fylldes av hockey. Jag såg ut att kunna slåss. Ett råskinn stirrade tillbaka på mig, redo att kasta sig in i gruff och rumble.

300:- senare så sitter jag nu här framför datorn och spänner käkarna. Jag gick från Måns Möller till Snake Plissken med hjälp av ett klädesplagg. Svindlande, inte sant?

"-Are you gonna kill me now?" "-No, I'm too tired. Maybe later." -Snake working his magic

Och det bara regnar rakt i ansiktet

Nå, 21:a augusti 2008 hade inte mycket kul att bjuda på. Min förmåga att vakna utvilad lagom till jobbet har helt upphört. Jag har mina intesivt grälande grannar att tacka för det. I natt, precis som alla andra nätter denna vecka, så vaknar jag flämtandes och med puls på 130. Genom väggen hör jag nåt i stil med: "Du är helt jävla dum i huvudet, fattar du det?!". Klockan står på 03.04. Jag går snällt och hämtar min musikmobil - pluggar i mig - och försöker somna om.

Det börjar bli dags att författa ett argt brev att sätta på porten.

Lägg även till att jag har halsont. Och en förmodad feber. Jag har egentligen ingen aning om jag har det, men jag var helt svettig i natt. Jag har ingen termometer i hemmet, och jag antar att det är ett sundhetstecken om man är 23.

Grädden på moset var att det mesta strulade till sig på kontoret. Jag känner hur den sträva bitterheten börjar äta sig fram inom mig. På samma sätt som Venoms symbiosiska parasit i Marvel. Var är ljusglimtarna när man behöver dem? Inte inom räckhåll, tyvärr.

Ikväll ska jag hem till pappa och äta kött. Ett trevligt avbrott i min återhållsamma diet av baljväxter och keso. Nej, riktigt så illa är det inte. Däremot har min ansträngning att vara Baywatch lagom till månadsskiftet Aug-Sep burit frukt. Jag skattar min viktnedgång till sex (6) kilo. Men någon Baywatch är det förstås inte att tala om.

Tillbaka

Har precis avslutat en löprunda på ca 30 min. Det är som att jag har varit besatt av demoner. Demoner som lämnar mig i form av svett. Det är verkligen en ansenlig mängd demoner ska jag tillägga. Måste förmodligen återställa vätskebalansen fram till första advent. Till och med Enrique Iglesias hade sagt att det där var en svettig kille.

Som ni förstår så försöker jag få bukt med resultatet av semesterns utsvävade alkoholkonsumtion. Uppskattad viktuppgång är upp emot tre kilo. Inte så mycket kanske. Fast det är besvärande att se sin kropp ändra form, från fab to flab, skulle man kunna utrycka det. Även om flab to flab är nog mer passande i detta fall.

Hur som, jag har haft en alldeles strålande semester. Allt från de djupaste minnesluckor till långsamma promenader finns att berätta om. Nåja, promenaderna är inte så roliga att berätta om, och minnesluckorna, hur mycket jag än vill, så kan jag av uppenbara anledningar inte berätta.

I Kroatien drack jag för andra året i rad en Slivovica nere på det fullständigt fantastiska utestället Varadero. En halv kopp av detta medel sätter dig på plats. Slivovica menar allvar. Its vicious.
Det är som att inta ett bakvänt lavemang. Det fina med Slivovica är att man inte minns särskilt mycket av sina tafatta försök att para sig.

Kort och gott, det vankas nya tider. Hösten kommer snart i antågande, och jag tänker inte låta den deprimerande årstiden att besegra mig. Jag ska få bukt på mitt liv. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt så. Sist var det att jag skulle inreda min lägenhet (februari 2008), och det blev inte mycket av den saken. Men nu jävlar! På sensommaren och höstens schema står; Körkort, komvux, inreda lägenheten (optimistiskt såklart), överdriven träning och själslig rening. Den sista där vet jag inte riktigt hur jag ska angripa, men det löser sig förmodligen på vägen.

Jag har även en liten uppmaning till en av de absolut finaste personer jag har träffat. Jag vill att han ska skildra sitt liv från andra sidan jorden, på blogg under det kommande (brutna) året. Deal?