Att träffa Donny

Mitt bland tufsiga håruppsättningar på unga tjejer från Södermalm, stod han. En riktig rese. Hade jag inte lagt märke till honom p.g.a. att jag kände igen honom, hade jag alldeles säkert tittat upp mot honom, och funderat över hur långt ifrån ett äkta cirkusvärde han var i längd - det kan inte vara sjukt långt bort nämligen. Vilken lång han är.

Själv uttryckte han det "..never meet your heroes" angående att träffa sina läsare. Extremt distanslöst, extremt roligt förstås.

Jag blev återigen påmind om att bloggen legat nere. Jag måste ha varit otroligt taggad på att skriva något, för det jag publicerade i natt när jag kom hem, är förmodligen det mest bajsnödiga jag någonsin har fått ur mig. Så jag väljer att ta bort inlägget och copypasta in utvalda delar till detta inlägg.

"Jag önskar alla ett stort lycka till. Främst mig själv som skall begrunda 1800-talets åtsnörpta leverne"

" en enkel bit mat för katten, husmusen eller kokerska, eller den som du står för oförrätterna"

"Jag vågar inte längre skylla de enklaste av saker på mina vänner"

"Inget krav alls på att vara folkkär eller demokratisk här. Snarare tvärtom, jag bara önskar att alla följer sig själva."

Min absoluta favorit är denna: "Framför oss spottar tjugohundratalet en skock otacksamma människor framför sig."

Jag fattar verkligen inte vad jag vill ta vägen med det här. Det spretar lite, kan man säga.
Jag skämdes verkligen när jag såg texten. Jag skäms lite nu för att jag censurerade bort det. Men det var nog bäst för alla.

Spädbarn skjuter ut sig?

Allt går ner i åldrarna: Droger, sex, våld och nu - skidskytte. Ljus i tunneln eller brist på förskoleplatser?

Bild saxad från expressen.se.

SL och deras hundar

En uppspelt stor svart hund lät sin svans piska mot mitt högra ben hela vägen från Midsommarkransen till Slussen på tunnelbanan imorse. Glömde även pengar till den smörgås jag brukar inhandla på vägen från Odenplan till mitt kontor. Hungrig och irriterad, alltså.

Det var nog SLs sätt att bestraffa mig då jag inte betalade för resan. Det lyckades. Jag är på dåligt humör.

Ingen vill vara här, men vi är här tillsammans

Sverige är väl bra kasst just nu. Eller åtminstone Stockholm. Fem plus och regn. "Skandal!", gormar alla 40-talister, "Det var bättre förr; vargavintrar och ordning på årstiderna. Så det så!".

Vi 80-talister, den curlade generationen, förstår att det bara handlar om att de gamla bakåtsträvande stofilerna har tappat sin mojo. Stödstrumpor och gördel istället för pennkjol och volymiöst hår. Det är bara bitterheten som talar.
När den fete tanten mittemot på tunnelbanan fnyser och grymtar under sin fula regnponcho, är det bara för att hon inte längre räknas i samtiden, på det sätt som hon brukade göra.
Med sitt förtvivlade "det var bättre förr" menar tant att "det vore kul att bli uppraggad, som förrut", typ.

Pratade alltså nyss med en arg tant. Ville bara ventilera. Hon ville inte vara i det här landet längre. Det har tydligen blivit avsevärt mycket sämre sen Sherlock Holmes uppfann medeltida vapen. Jag vill inte vara kvar här heller, angry lady. Men vi är här tillsammans. Give life some lemons back.



Ska försöka göra klart julklapparna (ritar fortfarande teckningar) i helgen. Annars är det inte mycket som finns i helgens kalender.

Has it come to this?

Nu händer det igen. Ingenting med andra ord. Varenda dag ser likadan ut. Borsta tänderna, knyta sina skor, åka miljövänligt och kollektivt, äta rikskupongslunch, dricka automatkaffe. Jag står och stampar på samma plats. Inte fysiskt alltså. Eller jo, det också. Frusterande, men rättvist. Jag förtjänar inget annat. Fuck rättvisa.
Man hör och läser ständigt om folk som snubblar över nyckeln till sin lyckliga framtid. Lottovinsten till exempel.

Nåja, allt är inte fel; det regnade idag. Till en början är det alltid jobbigt. Sen när man inser att ens frisyr redan är utom all räddning, kläderna våta in till skinnet och blodsockret slår i botten, kommer vändningen. Jag hamnar i något likgiltigt tillstånd. Kalla det känslomässig apati, om ni vill.
Det som händer är att jag lyfter min blanka och avslagna blick, och tittar på alla andra som går där och är rädda om skinnskorna. Kanske med en matkasse. Allt knäckebröd är uppblött, papperskassen börjar ge efter. Sminket rinner på den stressade kvinnan. Hon är väldigt upprörd. Mannen med hunden som tagit fel skor vrider sig när vindpustarna sliter i hans tunna byxor, regnet piskar mot hans nacke.

Underhållande. Det fina med hela situationen är att jag inte kränker någon, är nedlåtande eller förnedrar en levande själ. Allt sker i mitt huvud, fullständigt exlusivt. Att gotta sig i andras misär eller olycka är det finaste jag har just nu. Gud ger mig fingret dag efter dag. Det här får vara min lösning tillsvidare.

Så, helg ånyo. Det är alltså dags för Robster att ge sig ut i svängen. Med en empati vars tidigare cementerade fundament satts ordentligt i gungning denna höst.