Att leva med sin kropp

Herregud, jag trodde att jag skrev nyligen. Men så är det ju inte. Har varit upptagen med semester och magsjuka, dock inte samtidigt. Resultatet av de två händelserna är att jag har en något mer hälsosam hudton och är sex kilo lättare. Ytterligare en effekt är att jag är ordinerad kokt mat.

Magsjuka är den minst glamorösa sjukdomen man kan dra på sig. Det går inte att sköta sin magsjuka snyggt. Du kan låsa in dig, men inte sköta den snyggare för det. You can't outrun magsjuka. Magsjukan sväljer dig helt. Den tömmer dig fullständigt. Det finns ingen manlighet kvar i en magsjuk mans lemlästade kropp. Man förnedras av sin egen självbild. All värdighet lämnar en. Tillsammans med orken, sömnen och inkomsten.

Kokt mat. Grått, svampigt och osexigt. Jag säger det bara, förjävligt.

Att jag tycker väldigt lite om kokt mat har gjort att jag har valt bort det. Jag äter hellre köttfärssås och kött. Vilket i sin tur har gjort att min mage inte är helt återställd. Jag vet att jag aldrig kommer få medalj i att ta hand om min kropp. Däremot funderar jag på om jag ska ge min kropp en tapperhets-, uthållighets- eller för-lång-och-trogen-tjänst-medalj. Min kropp får ständigt får stå ut med mina självspäkningar mot gjutjärnsbänkar och glasdörrar under alkoholens oberäkneliga rus.

Och magsjukan, den går lyckligtvis tillsammans med GMT+1 mot ljusare tider.

Has it come to this?

Nu händer det igen. Ingenting med andra ord. Varenda dag ser likadan ut. Borsta tänderna, knyta sina skor, åka miljövänligt och kollektivt, äta rikskupongslunch, dricka automatkaffe. Jag står och stampar på samma plats. Inte fysiskt alltså. Eller jo, det också. Frusterande, men rättvist. Jag förtjänar inget annat. Fuck rättvisa.
Man hör och läser ständigt om folk som snubblar över nyckeln till sin lyckliga framtid. Lottovinsten till exempel.

Nåja, allt är inte fel; det regnade idag. Till en början är det alltid jobbigt. Sen när man inser att ens frisyr redan är utom all räddning, kläderna våta in till skinnet och blodsockret slår i botten, kommer vändningen. Jag hamnar i något likgiltigt tillstånd. Kalla det känslomässig apati, om ni vill.
Det som händer är att jag lyfter min blanka och avslagna blick, och tittar på alla andra som går där och är rädda om skinnskorna. Kanske med en matkasse. Allt knäckebröd är uppblött, papperskassen börjar ge efter. Sminket rinner på den stressade kvinnan. Hon är väldigt upprörd. Mannen med hunden som tagit fel skor vrider sig när vindpustarna sliter i hans tunna byxor, regnet piskar mot hans nacke.

Underhållande. Det fina med hela situationen är att jag inte kränker någon, är nedlåtande eller förnedrar en levande själ. Allt sker i mitt huvud, fullständigt exlusivt. Att gotta sig i andras misär eller olycka är det finaste jag har just nu. Gud ger mig fingret dag efter dag. Det här får vara min lösning tillsvidare.

Så, helg ånyo. Det är alltså dags för Robster att ge sig ut i svängen. Med en empati vars tidigare cementerade fundament satts ordentligt i gungning denna höst.

Dålig mental status just nu. Mitt psyke har en punkterad lunga och brutet nyckelben. Snart är jag igång igen.

Ein kranke Junge

Jesus, jag känner mig sjuk. Men inte tillräckligt för att ligga hemma i sängen med datorn på magen. Min hosta hänger sig kvar. Den vill inte lämna mig. Symbios är nog ordet jag söker. Som om det vore min superkraft, ni vet, Spiderman och Venom.

Men alla vet att en hosta inte är en fördelaktig kraft. Jag kan inte se genom väggar medan jag hostar upp mitt slem. Inte heller blir jag extra snabb eller extra stark. Nej, jag står mest framåtlutad, hukande och försöker hålla hjärtat igång samtidigt som mina lungor kämpar för att tömma sig gång på gång.

Kronan på verket var att jag hjälpte min äldre bror att flytta igår. Nu värker hela kroppen. Jag känner mig nedgrävd. Påpucklad. Förkylningen är ett faktum. Jag nyser och snorar. Anyways, jag är på kontoret. Inte alls pigg och glad, men min trötta och bleka lekamen är på plats. Gnetande och knappande.

Jag ska få i mig en ordentlig vitamincocktail under lunchen, kasta i mig lite aspirin och ta en kaffe utan mjölk. Sen kanske jag känner mig bra. Kaffet är endast påtänkt som placebo. Power of suggestion med andra ord.

ny vecka, dåliga förutsättningar

Måndag morgon. Mina ögon är svullna. Det svider i mina ögonglober. Jag inbillar mig att det är så det känns att sitta i fångenskap hos någon obskyr gerillagrupp i mindre asien.

Ett jävla liv

Partikelacceleratorn snurrar på nere i Schweiz. Eller om det var Frankrike, jag orkar inte se efter. Folk är livrädda för att dem ska slukas av ett eventuellt svart hål. Att jorden ska försvinna om cirka tre veckor. Okej, är det så farligt egentligen?

Jag påverkas inte särskilt av vetskapen om att jag kan dö samtidigt som alla andra. Värre vore det om jag skulle arkebuseras i Vanadisrondellen helt ensam. Då skulle jag ha lite ångest. Stefan och Christer skulle vara i livet, klimathotet kvarstår, min icke inredda tvåa i Midsommarkransen skulle gå tillbaka till min hyresvärd. Inte alls lika kul, på något sätt.
Men om vi alla upphör att leva samtidigt, påverkas ingen av det. Om alla dör, är förlusten inte stor. Ingen förlorar något, förutom sitt eget medvetande. Smärtfritt förmodligen. Fort går det antagligen. Svart lär det bli. Fast då är vi redan omedvetna om att vi är fråntagna vårt liv.

Men det finns så mycket man inte har gjort än. Saker som man absolut borde ha gjort innan man går ur tiden. Som att bli arresterad, få sitt mugshot taget, spendera en natt i häkte, ringa till mamma med gråt i halsen. Jag har inte alls gjort alla nödvändiga saker än.

Spela in fullängdsporr med en lösaktig tyska. Skjuta sig ut ur en pressad situation på kontoret, med två pondusrevolvrar. Ligga med en tjugo år äldre kvinna. Röka en cigarett i förarsätet i en riktig jenkar-cab på en interstate i USA. Kasta sig ut genom en fönsterruta för att fly undan en säker död.
Bara för att nämna ett par saker från min to do-list.

Jag är inte rädd eller ängslig inför döden. Jag känner mig mest stressad.

CERN, jag är inte klar med allt än. Vänta lite med att försätta mänskligheten i ändlöst mörker.

Söndag är väl ett jävla påfund

Jag har fortfarande slem i luftvägarna som jag hostar upp i tid och otid.

Jag är bakfull like jesus. Jag blev bjuden på all dricka igårkväll. Känner att jag ligger i skuld till Orf och Johni Amin. Jag citerar Ricky Bobby från filmen Talladega Nights, I felt like I was on a spaceship.

Jag var apatisk mellan klockan 11 och 13. Staropramen-andedräkt och rödsprängda ögon.

Åt middag hos mamma. En riktigt old fashion-middag blev det. Trevligt var det också. Jag tackade nej till ölen. Det fanns apotekarnes päroncider åt mig.

Jag knyter näven denna söndagkväll, och önskar hårt att nästa vecka ska bli bra. Det är en stor vecka, om ni inte redan visste det.

the Office annual party

Nu har det satts nytt datum för firmafest. Det blir i runda slängar 200 personer som ska samsas någonstans. Jag ser fram emot det.

Förra firmafesten var helt sjuk. Fri bar vållar problem för mig. Jag vaknade 05.30 i en källarlokal på en skinnsoffa i Västra Skogen, Solna Kommun. Det ska alltså inte upprepas.

Nu har den incidenten preskriberats, och vi blickar framåt. Nya äventyr.