Ingen vill vara här, men vi är här tillsammans

Sverige är väl bra kasst just nu. Eller åtminstone Stockholm. Fem plus och regn. "Skandal!", gormar alla 40-talister, "Det var bättre förr; vargavintrar och ordning på årstiderna. Så det så!".

Vi 80-talister, den curlade generationen, förstår att det bara handlar om att de gamla bakåtsträvande stofilerna har tappat sin mojo. Stödstrumpor och gördel istället för pennkjol och volymiöst hår. Det är bara bitterheten som talar.
När den fete tanten mittemot på tunnelbanan fnyser och grymtar under sin fula regnponcho, är det bara för att hon inte längre räknas i samtiden, på det sätt som hon brukade göra.
Med sitt förtvivlade "det var bättre förr" menar tant att "det vore kul att bli uppraggad, som förrut", typ.

Pratade alltså nyss med en arg tant. Ville bara ventilera. Hon ville inte vara i det här landet längre. Det har tydligen blivit avsevärt mycket sämre sen Sherlock Holmes uppfann medeltida vapen. Jag vill inte vara kvar här heller, angry lady. Men vi är här tillsammans. Give life some lemons back.



Ska försöka göra klart julklapparna (ritar fortfarande teckningar) i helgen. Annars är det inte mycket som finns i helgens kalender.

Är det bara jag eller..

Är inte Lehman Brothers ett extremt dåligt namn på en bank? Namnet medför noll respekt. I alla fall i det långa landet mellanmjölk. Lehman Brothers påminner mer om ett namn på en gycklargrupp, eller ett Amish-musikkollektiv.



Jag tänker osökt på the Blue Man Group. Tre märkliga figurer som sysslar illusioner.

Uselt säger Robster.

Grym lista.

Egentligen är jag riktigt grinig och vresig idag. Jag får det inte ur mig på något bra sätt. Hade tänkt att ta en löprunda i förorten, men den idén grusades av tillfällig brist på rena träningsstrumpor. Det är under min värdighet att jogga längs Hägerstensvägen i Argyle-mönstrade knästrumpor.

Nähepp. Så idag är jag sur. På det mesta om jag ska vara ärlig. Finland som nation har stört mig lite idag. Att dem kallar Sverige för Routsi är jobbigt. Ingen vet varför. Finnarna vill ha ett helt eget obregripligt språk, som bara dem och deras ugriska gemener vill veta av. Dem döper om städer lite hej och hå. Åbo kallas till exempel för Tuurku. Eller Turkku. Kanske Turkuu. Ingen logik alls. Men å andra sidan är jag heller inte finne. Jag döper inte mitt barn till Janne.

Sen har jag en liten beef med Tyskland. Även om dem inte har en aning om det, tyskarna alltså. Men jag känner att jag inte riktigt haft chansen att hata dem för andra världskriget. Jag menar, hur kortsint är européen? Kan jag vara arg på tysken? Får jag vara arg på tysken?

Men Tyskland har fler pro's än con's. Jag gillar grammatik, det gör tysken också. Dem gillar korv. Autobahn. Reeperbahn. Daft Punk. Scorpions (inte Wind of Change, men resten schmeckt sehr gut).

Allt görs preussiskt och ordentligt i Tyskland.

Synd bara att några världskrig ska svärta ner ett så pass trevligt folks rykte.