Nu händer det igen. Ingenting med andra ord. Varenda dag ser likadan ut. Borsta tänderna, knyta sina skor, åka miljövänligt och kollektivt, äta rikskupongslunch, dricka automatkaffe. Jag står och stampar på samma plats. Inte fysiskt alltså. Eller jo, det också. Frusterande, men rättvist. Jag förtjänar inget annat. Fuck rättvisa.
Man hör och läser ständigt om folk som snubblar över nyckeln till sin lyckliga framtid. Lottovinsten till exempel.
Nåja, allt är inte fel; det regnade idag. Till en början är det alltid jobbigt. Sen när man inser att ens frisyr redan är utom all räddning, kläderna våta in till skinnet och blodsockret slår i botten, kommer vändningen. Jag hamnar i något likgiltigt tillstånd. Kalla det känslomässig apati, om ni vill.
Det som händer är att jag lyfter min blanka och avslagna blick, och tittar på alla andra som går där och är rädda om skinnskorna. Kanske med en matkasse. Allt knäckebröd är uppblött, papperskassen börjar ge efter. Sminket rinner på den stressade kvinnan. Hon är väldigt upprörd. Mannen med hunden som tagit fel skor vrider sig när vindpustarna sliter i hans tunna byxor, regnet piskar mot hans nacke.
Underhållande. Det fina med hela situationen är att jag inte kränker någon, är nedlåtande eller förnedrar en levande själ. Allt sker i mitt huvud, fullständigt exlusivt. Att gotta sig i andras misär eller olycka är det finaste jag har just nu. Gud ger mig fingret dag efter dag. Det här får vara min lösning tillsvidare.
Så, helg ånyo. Det är alltså dags för Robster att ge sig ut i svängen. Med en empati vars tidigare cementerade fundament satts ordentligt i gungning denna höst.
Min första fråga är, vad har kungen i sin Ipod?
