Ett jävla liv

Partikelacceleratorn snurrar på nere i Schweiz. Eller om det var Frankrike, jag orkar inte se efter. Folk är livrädda för att dem ska slukas av ett eventuellt svart hål. Att jorden ska försvinna om cirka tre veckor. Okej, är det så farligt egentligen?

Jag påverkas inte särskilt av vetskapen om att jag kan dö samtidigt som alla andra. Värre vore det om jag skulle arkebuseras i Vanadisrondellen helt ensam. Då skulle jag ha lite ångest. Stefan och Christer skulle vara i livet, klimathotet kvarstår, min icke inredda tvåa i Midsommarkransen skulle gå tillbaka till min hyresvärd. Inte alls lika kul, på något sätt.
Men om vi alla upphör att leva samtidigt, påverkas ingen av det. Om alla dör, är förlusten inte stor. Ingen förlorar något, förutom sitt eget medvetande. Smärtfritt förmodligen. Fort går det antagligen. Svart lär det bli. Fast då är vi redan omedvetna om att vi är fråntagna vårt liv.

Men det finns så mycket man inte har gjort än. Saker som man absolut borde ha gjort innan man går ur tiden. Som att bli arresterad, få sitt mugshot taget, spendera en natt i häkte, ringa till mamma med gråt i halsen. Jag har inte alls gjort alla nödvändiga saker än.

Spela in fullängdsporr med en lösaktig tyska. Skjuta sig ut ur en pressad situation på kontoret, med två pondusrevolvrar. Ligga med en tjugo år äldre kvinna. Röka en cigarett i förarsätet i en riktig jenkar-cab på en interstate i USA. Kasta sig ut genom en fönsterruta för att fly undan en säker död.
Bara för att nämna ett par saker från min to do-list.

Jag är inte rädd eller ängslig inför döden. Jag känner mig mest stressad.

CERN, jag är inte klar med allt än. Vänta lite med att försätta mänskligheten i ändlöst mörker.