Han är svår den där

Jag drömde om Claes de Faire i natt. Vi var bra kompisar. Han hade vita hornbågade glasögon i hårdplast, något som faktiskt passar på Claes. Vi var ute och rodde en eka med plats för fyra.
Jag hade en vit stickad tröja, kanske var den i irländsk klan-utförande? Vi pratade inte särskilt mycket, utan turades om att ro den krängande båten fram genom sundet. Folk i andra båtar tog upp nät med en del fisk i.
Claes nämner något med hans fru, och jag frågar hur han menade. Han svarar "när du väl hör näktergalen spela, bejaka det".

Jag vet inte vilken bild av Claes jag har lyckats pränta in. Hur ska jag tolka den lummigt svävande meningen? Det har tagit mig två koppar kaffe och en snabbdusch att smälta drömmen i övrigt. Kaffet smakade precis som mörkrosten brukar. Duschen kändes renande, på ett platoniskt sätt. Som om jag genomled någon botgöring. Jag kanske bara hade för kallt vatten.

Jag antar att han menar lev i nuet, det utnötta carpe diem. Om livet ger dig äpplen, ät dem. Claes de Faire, mina drömmars ledsagare. Min herde i den oundvikliga sömnens värld.

Abstinensen efter snus får mig att ge mig ut i den kvava augustiluften. En äldre man står och rättar till sina byxor med en pappkasse från konsum i andra handen. Ett lugn vilar över den ännu gröna förorten. Ett par står i tyst samförstånd och röker på sin balkong. Två uppspelta 30+ skojar om en gemensam kompis - eller ovän - medan golfbagarna läggs in i bakluckan.

Tjejen på Statoil är tvungen att fråga mig två gånger innan jag uppfattar vad hon säger. Jag vill inte ha något kvitto. Hon önskar mig en fortsatt trevlig helg, och jag önskar henne detsamma. Visst, det här kommer bli en trevlig helg.

Jag, tillsammans med snuset och Claes de Faire.