Robster the hypocrite

Okej, jag måste bekänna att Luke Rhinehart's Tärningsspelaren har påverkat mig mer än jag tidigare har trott. Jag kommer till insikt medan jag läser. Jag är en hycklare. Simple as.

Illusionen om hur välmående man ska vara som twenty-something här i Stockholm har tagit helt sjuka proportioner, och är rent osmaklig. Klockor, skor, byxor (som förtillfället borde vara ett par Our Legacy-chinos lite slarvigt upprullade), skjortan ska vara oklanderligt uppsydd och inte lämna en endaste liten tygsnutt åt slumpen. Jag avskyr att det förutsätts att man ska ha lika mycket pengar som en börs-VDs förstfödda son. Dagens snoppmätartävlingar avgörs i hur mycket Moët din kashmirpiké kan absorbera.

Jag intalar mig att jag inte är en del av det ovan beskrivna sjuka idealet av 2000-talets youngbloods. Detta till trots, hör jag mig själv säga "Tjenagubbenhurelägetdå" när en ytligt bekanta påträffas vid bardiskar under Stockholms helgnätter. Jag, i min uppsydda skjorta, vattenkammad Robin Hood-frisyr, beiga byxor lite lagom upprullade.

Där står jag och ger sken av att vara välmående och stolt över mitt liv. Allt det jag avskyr i Cirkus Stureplan är jag en del av. Överstylade kalleankabrats från Trångsund som fogar klinkersplattor och jag, står där sida vid sida. Vi valsar fram genom natten, och till sist betalar vi dyra taxiresor hem.

Jag inser att jag suger. Jag spelar rollen kalleankabrat lika bra som killarna från Trångsund. Kanske inte medvetet, men från ett tredjeperson-perspektiv ser jag mig själv så. Jag kanske inte är genomrutten, men det är någonting som gör att mina tidigare värderingar sätts i gungning gång på gång.

Men jag ser det som ett sundhetstecken att kunna uppmärksamma och peka ut sina egna brister och svagheter. Mina moraliska värderingar om hur man ska föra sig i krogmiljöer stämmer oftast inte med utfallet i verkligenheten. Upplever alla detta, eller är det bara jag?

Dags att revidera de sedan tonåren fastpålade tankarna kring livet, I guess.