Stop. Hangovertime.

Midsommaren till ära så tog undertecknad ledigt även torsdagen!

Följande konversation utspelas hemma hos Pierre, då han haft datortrassel och vi skulle kontrollera hans internetuppkoppling. Samtidigt spelar vi musik, och en låt vars intro väcker min uppmärksamhet:
”-Vad är det här för låt? Frågar jag.
-Det är från hans live-skiva, svarar Pierre lite frånvarande.
-Men vadå, vad heter den?
-Han spelar på hovet, den är riktigt bra.
-Men vafan, då skulle jag veta det, säger jag, är det solo eller med Dire Straits? Frågar jag.
-Det är Lars Winnerbäck, säger Pierre.”
Båda tittar lite förvånade på varandra.

Lars Winnerbäck har en längre tid varit ett irritationsmoment för mig, och har väl mer eller mindre avskytt hans sätt att spela musik. För mig var Lars Winnerbäck en Ulf Lundell i ny tappning. Vedervärdigt, vemodigt, släpigt och genomsyrat av alkohol.
Nu tar jag och gör en U-sväng, och har bestämt mig för att tycka om honom.

Tänkte att jag skulle bekanta er med min lumpen-kompis Johan Bengtsson. Johan är från Göteborg och studerar i denna stund till Officer. Han är sanslöst underfundig och kvick i tanken. Tänkte dra två citat från honom nu, på bred götebosska förstås:
”Ipren är inte så gott, men man blir mätt”

”-Söderberg, vet du hur många göteborgare det bor i Tyskland?
-Ingen aning, typ 20 000 kanske?
-Gööör many.”

Peace out, A-town.